Ledare som i panik och vilsenhet tar beslut utifrån sina rädslor leder oss inte framåt och ur krisen.
Alltför många företag och organisationer återgår till ett ledarskap som drivs av rädsla, istället för att skapa värdebaserade gemenskaper och sammanhållning i företaget med utrymme för reflektion för att lära sig av sina handlingar. Ledare idag är rädda för att de inte ska kunna lösa de problem de står inför. De gamla modellerna för ordergivning och kontroll – budget, strategisk planering, prognoser, belöningar och bonusar, utvärderingar – är inte effektiva i en föränderlig och flyktig omvärld. Ingenting fungerar som det borde.
Enligt, Laurence Gonzales, författare till boken Deep Survival: Who Lives, Who Dies, and Why: True Stories of Miraculous Endurance and Sudden Death, så går människor som är vilsna i vildmarken igenom förutsägbara stadier. Först så förnekar de att de är vilse: de fortsätter att göra det de alltid har gjort fast ännu mer ihärdigt. Sedan när de börjar inse att de är vilse söker de frenetiskt efter minsta bevis som kan indikera att de inte är vilse. Nästa fas innebär försämring både fysiskt och mentalt. Deras vanvettiga letande efter det igenkännbara och deras oförmåga att se att den nuvarande kartan inte fungerar leder fram till det slutliga ögonblicket då de inser att de är nära döden. Om de inte erkänner att de är vilse och att de behöver ny information för att kunna göra en korrekt bedömning av läget så kommer de att dö.
Det är precis detta fenomen vi kan se idag i olika typer av organisationer och bland politiska ledare. Alltför många ledare förstår inte att det gamla sättet, deras mentala karta inte ger den information de behöver. Istället för att erkänna det så pressar de på ännu mer ihärdigt för att få det gamla sättet att fungera. När människor arbetar utifrån rädsla och panik förlorar vi nästan all vår slutledningsförmåga. Vi kan inte se mönster och samband, tänka på framtiden eller göra moraliska/etiska bedömningar.
Detta leder in i en hemsk cykel, en dödsspiral, människor som i skräck och rädsla letar efter någon att skylla på, ledare beskyller sin personal och personalen beskyller ledarna. Ett organisationsklimat baserat på skuld leder till beteenden för att skydda sig själv i alla lägen. Människor tar färre risker, kreativitet och deltagande upphör. Nya regler och direktiv uppstår, med oavsiktliga men förutsägbara konsekvenser: mer oengagerad personal, mer tid som kastas bort, mer kaos. Människor spenderar all sin tid med att bara stå ut eller med att skriva rapporter som beskriver att de inte har gjort något fel. Möjligheten att kultivera intelligensen, bidraget och engagemanget från hela organisationen går förlorad. När nästa kris kommer kommer människorna att var sämre förberedda: de kommer att överlåta problemlösningen till ledaren. När det inte fungerar, kommer de att göra sig av med ledaren eftersom han/hon inte var tillräckligt heroisk som individ. Det här mönstret är tydligt i statistik över VD-byten. De sista 10 åren har tiden som VD får sitta kvar blivit avsevärt kortare.
När du är vilse i vildmarken så är det enda sättet att överleva att erkänna att du är vilsen – och sluta leta efter tecken som ska bekräfta att du vet var du är. Ditt gamla sätt att lösa problem på kommer inte att få dig ur den här situationen. När du väl insett det så kan du med klarsynthet se dig omkring och leta efter information som kan hjälpa dig att ompröva det du gör. Du behöver inte förändra situationen du är i; utan du behöver förändra hur du tänker om och kring den. När du står inför komplexa problem som inte har några enkla lösningar så behöver du vara modig och leta efter samtliga olika perspektiv i systemet. Du behöver sammankalla alla som kan ha information för att skapa en ny och fungerande karta, det inkluderar människor på alla nivåer i systemet. Det krävs stort mod av en ledare att säga, "Våra problem beror på komplexa samband. Jag vet inte vad jag ska göra, men jag vet att vi kan lösa det tillsammans."
Innovativt och gott ledarskap kan leva på isolerade öar i stora organisationer. Ledarna för dessa öar når rutinmässigt målen, motiverar medarbetarna och åstadkommer höga nivåer av trygghet och produktivitet. Ironiskt nog så lyckas de inte förändra majoriteten av beteendena i organisationen – trots att dessa få öar når eller överträffar högsta ledningens mål. Det finns otaliga bevis för att innovatörer knuffas ut i periferin. Man förväntar sig att de skulle bli belönade, befordrade och ges möjligheten att lära alla andra att göra samma sak. Istället blir de ignorerade eller osynliga. Ibland lägger deras chefer märke till framgången men säger sonika: ”Jag vet inte hur du uppnår de här resultaten.” Och visar inget som helst intresse för att förstå eller lära sig heller. Chefer vill inte veta hur du uppnått dina resultat om det går stick i stäv med hur systemet fungerar eller (inte fungerar). Om de skulle bli genuint intresserade för dessa innovativa angreppssätt så skulle de bli tvungna att själva förändras.
Oavsett kultur så vet vi alla vilken typ av ledarskap som fungerar bäst. Faktorer som integritet, sinne för humor, tydlig färdriktning och vision, men de mest förekommande faktorerna för goda och minnesvärda ledare är att de skapar förhållanden som uppmuntrar, utmanar och stödjer människor till att bli starkare och mer kapabla i sitt arbete. Beskrivningarna låter alltid likadant: ”Ledaren tänkte på mig och litade på mig precis som jag på honom/henne. Han/hon trodde att jag var kapabel och stödde mig och uppmuntrade mig att växa och utvecklas; ledaren fokuserade inte på att själv ta åt sig äran.
Om vi vill att människor ska bidra; om vi vill att de ska bli klokare efter varje problem de löser eller varje kris de genomgår; om vi vill utveckla våra organisationer till att bli följsamma, smarta och uthålliga, då måste vi förändra vårt sätt att leda. Vi kan inte fortsätta att leda utifrån rädsla och kontroll. Människor kommer bara att stå upp och ta itu med vår tids utmaningar om de leds med uppmuntran och stöd och känner att de har ledarens tilltro till att de i vissa lägen kan leda sig själva och bidra till den gemensamma lösningen.
Enligt, Laurence Gonzales, författare till boken Deep Survival: Who Lives, Who Dies, and Why: True Stories of Miraculous Endurance and Sudden Death, så går människor som är vilsna i vildmarken igenom förutsägbara stadier. Först så förnekar de att de är vilse: de fortsätter att göra det de alltid har gjort fast ännu mer ihärdigt. Sedan när de börjar inse att de är vilse söker de frenetiskt efter minsta bevis som kan indikera att de inte är vilse. Nästa fas innebär försämring både fysiskt och mentalt. Deras vanvettiga letande efter det igenkännbara och deras oförmåga att se att den nuvarande kartan inte fungerar leder fram till det slutliga ögonblicket då de inser att de är nära döden. Om de inte erkänner att de är vilse och att de behöver ny information för att kunna göra en korrekt bedömning av läget så kommer de att dö.
Det är precis detta fenomen vi kan se idag i olika typer av organisationer och bland politiska ledare. Alltför många ledare förstår inte att det gamla sättet, deras mentala karta inte ger den information de behöver. Istället för att erkänna det så pressar de på ännu mer ihärdigt för att få det gamla sättet att fungera. När människor arbetar utifrån rädsla och panik förlorar vi nästan all vår slutledningsförmåga. Vi kan inte se mönster och samband, tänka på framtiden eller göra moraliska/etiska bedömningar.
Detta leder in i en hemsk cykel, en dödsspiral, människor som i skräck och rädsla letar efter någon att skylla på, ledare beskyller sin personal och personalen beskyller ledarna. Ett organisationsklimat baserat på skuld leder till beteenden för att skydda sig själv i alla lägen. Människor tar färre risker, kreativitet och deltagande upphör. Nya regler och direktiv uppstår, med oavsiktliga men förutsägbara konsekvenser: mer oengagerad personal, mer tid som kastas bort, mer kaos. Människor spenderar all sin tid med att bara stå ut eller med att skriva rapporter som beskriver att de inte har gjort något fel. Möjligheten att kultivera intelligensen, bidraget och engagemanget från hela organisationen går förlorad. När nästa kris kommer kommer människorna att var sämre förberedda: de kommer att överlåta problemlösningen till ledaren. När det inte fungerar, kommer de att göra sig av med ledaren eftersom han/hon inte var tillräckligt heroisk som individ. Det här mönstret är tydligt i statistik över VD-byten. De sista 10 åren har tiden som VD får sitta kvar blivit avsevärt kortare.
När du är vilse i vildmarken så är det enda sättet att överleva att erkänna att du är vilsen – och sluta leta efter tecken som ska bekräfta att du vet var du är. Ditt gamla sätt att lösa problem på kommer inte att få dig ur den här situationen. När du väl insett det så kan du med klarsynthet se dig omkring och leta efter information som kan hjälpa dig att ompröva det du gör. Du behöver inte förändra situationen du är i; utan du behöver förändra hur du tänker om och kring den. När du står inför komplexa problem som inte har några enkla lösningar så behöver du vara modig och leta efter samtliga olika perspektiv i systemet. Du behöver sammankalla alla som kan ha information för att skapa en ny och fungerande karta, det inkluderar människor på alla nivåer i systemet. Det krävs stort mod av en ledare att säga, "Våra problem beror på komplexa samband. Jag vet inte vad jag ska göra, men jag vet att vi kan lösa det tillsammans."
Innovativt och gott ledarskap kan leva på isolerade öar i stora organisationer. Ledarna för dessa öar når rutinmässigt målen, motiverar medarbetarna och åstadkommer höga nivåer av trygghet och produktivitet. Ironiskt nog så lyckas de inte förändra majoriteten av beteendena i organisationen – trots att dessa få öar når eller överträffar högsta ledningens mål. Det finns otaliga bevis för att innovatörer knuffas ut i periferin. Man förväntar sig att de skulle bli belönade, befordrade och ges möjligheten att lära alla andra att göra samma sak. Istället blir de ignorerade eller osynliga. Ibland lägger deras chefer märke till framgången men säger sonika: ”Jag vet inte hur du uppnår de här resultaten.” Och visar inget som helst intresse för att förstå eller lära sig heller. Chefer vill inte veta hur du uppnått dina resultat om det går stick i stäv med hur systemet fungerar eller (inte fungerar). Om de skulle bli genuint intresserade för dessa innovativa angreppssätt så skulle de bli tvungna att själva förändras.
Oavsett kultur så vet vi alla vilken typ av ledarskap som fungerar bäst. Faktorer som integritet, sinne för humor, tydlig färdriktning och vision, men de mest förekommande faktorerna för goda och minnesvärda ledare är att de skapar förhållanden som uppmuntrar, utmanar och stödjer människor till att bli starkare och mer kapabla i sitt arbete. Beskrivningarna låter alltid likadant: ”Ledaren tänkte på mig och litade på mig precis som jag på honom/henne. Han/hon trodde att jag var kapabel och stödde mig och uppmuntrade mig att växa och utvecklas; ledaren fokuserade inte på att själv ta åt sig äran.
Om vi vill att människor ska bidra; om vi vill att de ska bli klokare efter varje problem de löser eller varje kris de genomgår; om vi vill utveckla våra organisationer till att bli följsamma, smarta och uthålliga, då måste vi förändra vårt sätt att leda. Vi kan inte fortsätta att leda utifrån rädsla och kontroll. Människor kommer bara att stå upp och ta itu med vår tids utmaningar om de leds med uppmuntran och stöd och känner att de har ledarens tilltro till att de i vissa lägen kan leda sig själva och bidra till den gemensamma lösningen.
Kommentarer
Skicka en kommentar